Wilhelm Peterson-Berger kort historik
Tidiga åren
Wilhelm Peterson-Berger föddes den 27 februari 1867 på gården Äskja i Ullånger i Ångermanland. Han hade tre syskon, broder Einar, syster Gerda och broder Folke. På hösten 1869 flyttade familjen till Västerbotten, där Wilhelm tillbringade uppväxtåren omväxlande i Umeå och Burträsk.
Mötet med musiken
PBs första möte med musiken var just genom modern Sofia Wilhelmina. Han minns upplevelsen, när musiken kom till honom, nästan som en andlig uppenbarelse. Det var vintern 1874, han var då 6-7 år gammal. Mamman kommer in i rummet, det är skymning, hon gick fram till pianot. Hon slog sig ner och började spela. Han visste inte då vad det var för ett stycke, han hade hört det många gånger förut, men nu greps han av dessa tongångar, och han stod som förtrollad. Mamman spelade Beethovens Månskenssonat. Detta blev inkörsporten för PB till att lära känna Schumann, Grieg och Brahms. Med detta i bagaget, kunde han själv säga, att "mitt möte med musiken var fullbordat."
Intryck
Till de ungdomsintryck som avsatt de tydligaste spåren i Peterson-Bergers tidigare egna kompositioner hör hans upplevelse av norsk litteratur, Björnstjerne Björnsons diktning och Edvard Griegs musik. Denna folkliga, naturfriska konst fann stark resonans i hans eget kynne och väckte till liv likartade men personliga uttryck för- hans musikaliska känsla och fantasi i en rad körer, sånger och pianostycken. Efter gymnasiestudierna i Umeå sökte PB till Musikaliska akademien i Stockholm. Fadern, Olof Petterson, lantmätare i Umeå, hade ju önskat att sonen hade valt en annan akademisk karriär, men så blev ju inte. Modern, Sofia Wilhelmina Berger, var däremot nöjd med hans val, att bli kompositör.
Till Stockholm
Hösten 1885 reste Wilhelm till Stockholm. Han gick ofta på operan, som blev en ny upplevelse för honom. Där samspelet mellan text, musik och gestaltning fascinerade. Han köpte billiga biljetter högst upp i salongen. Det var under den här första tiden i Stockholm som han mötte/upptäckte Wagners musik. Den 2 april 1887 såg han Mästersångarna i Nürnberg vid den svenska premiären.
” - Så som jag minns denna oförgätliga afton, tror jag att den blir mitt livs starkaste teaterminne. Jag greps bokstavligen av en förtrollning som räckte i flera dagar, under vilken jag försummade konservatoriet och drev omkring på gatorna i ett slags lyckligt rus, ”Trunkenheit ohne Wein”.”
Han sökte sig till gemenskap med andra konstnärssjälar som också studerade i Stockholm, han fick nu vänner i de norrländska kretsarna. Framför allt umgicks han med konstnären Johan Tirén, prästson från Oviken. Han satt ofta i Johan Tiréns ateljé och komponerade musik för piano och violin, som bl a resulterade i hans första sonat i e-moll.
Där hos Johan Tirén var det mycket sammankomster med fest och sång och diskussioner tillsammans med syskonen Arbman från Sunne, det var sonen Ernst Arbman och döttrarna Alma och Hilda (senare också Rosa), men framför allt med dottern Alma Arbman. (Hon var 15 år äldre, annars hade det nog kunnat bli något mellan dem, nu blev hon mer som en storasyster)
Jämtland och fjällvandring
Det var Alma Arbman, som med sina målande beskrivningar av och berättelser om hembygden uppe vid Storsjön, som gjorde honom så intresserad av landskapet att han beslutade sig för att besöka Jämtland på sommaren 1889. Mötet med dessa jämtlandsungdomar förändrade PBs liv. Kontakten med dem gjorde att han framöver kom att bli Jämte. Han kom att hålla kontakten med Alma Arbman hela livet. Det var ofta till henne han skrev brev då han var utomlands och då han ville berätta om sina upplevelser.
Så här beskriver PB i ett föredrag 1929 sina känslor för Jämtland som han lärde känna första gången 1889.
” - Jag talar ut av mitt hjärta och detta hjärta hänger ännu alltjämt fast vid Jämtland, ännu är det alltjämt fyllt av samma nästan ungdomligt svärmiska känsla av att här har jag min rätta hembygd som jag erfor vid mitt första Jämtlandsbesök. - Den sistlidna 5 augusti 1889 var det på dagen 40 år sedan jag för första gången såg Storsjöbygden och stående i fören på den lilla ångbåten Trafik greps av den nästan överväldigande synen: Oviksfjällens och Åreskutans stora, blåa massor i den klara augustimorgonens solglans dykande fram bakom Digernäsets lundar och upp över de då för mig obekanta öarnas och avlägsna skogsåsarnas lätt fjärrblått disiga barrgrönska. - Resan dit var emellertid efter dåtida förhållanden ingen småsak. Jag befann mig efter avlagda konservatorieexamina på ferier i mina föräldrars hem i det vackra, sjörika Burträsk i Västerbotten. - För att komma därifrån och till Jämtland måste man först åka tre dryga mil hästskjuts till Skellefteå uthamn, Ursviken, sedan där på kajen under bar himmel i flera timmar invänta ankomsten av någon av de stora Norrbottensbåtarna (denna gång Piteå) som uppehöll trafiken mellan Haparanda och Stockholm, sedan anlända till Sundsvall påföljande afton, övernatta på något hotell för att tidigt följande morgon sätta sig på ett tåg, som behövde hela dagen för att föra den resande upp till Östersund, där man åter fick tillbringa en natt på hotell, förljuvad av dåtidens alla bekvämligheter. - Själva höjdpunkten i Oviksvistelsen blev emellertid min första jämtländska fjällvandring, anordnad av Johan Tirén, som ville göra studier uppe i fäbodarna och företagen i sällskap med honom och hans syskon Viktor och Calise. Den gav mig tillfälle att känna hela fjällgruppen från Hundshögen till Höglekardalen och Bydalen, som då blott bestod av tre små fäbodvallar med tillhörande åbyggnader.”
Fjällvandringar i Oviksfjällen
Det var i augusti 1889 som PB kom till Jämtland första gången. Och blev betagen i fjällvärlden. Mötet med Oviksfjällen kom att påverka hans liv och hans komponerande. Upplevelsen av Jämtlandsfjällen skulle bli hans främsta inspirationskälla. Det var under vandringarna i fjällen som PB komponerade och arrangerade sånger för manskör och blandad kvartett. Han såg därför till att sällskapet han gick tillsammans med kunde sjunga, för det blev ofta spontan fyrstämmig sång under vandringarna. (systern Gerda, alt, Ellen Hellström, sopran (granne från Umeå senare gift med Karl Tirén) hennes bror Gunnar Hellström, bas (senare gift med Gerda) och PB själv, tenor) I sin packning han P-B alltid med sig diktböcker, som tex Björnstjerne Björnson. PB skrev ju ofta musik till andras texter, Heidenstam, Strindberg, J P Jacobsen, och han hade alltid papper och penna med sig för att kunna skriva ner sina kompositioner när melodierna kom till honom.
Hundshögen och Arådalen
Johan Tirén har på flera av sina tavlor återgivit denna märkliga och typiska fjällbild. Och där får man sitt lystmäte på alla de hälsosamma lidanden, som göra säterbesök så förtjusande: 1) ligga i för korta sängar eller spartanskt overkliga lavar, 2) väckas kl. 3 på morgonen av den hurtiga säterjäntan, som med dunder och brak flyttar in sina fyllda mjölkämbar och börjar ysta, 3) äta fäbodmat i alla tänkbara former och – som sagt – 4) göra intressanta misstag i fråga om vägen. PB är inackorderad hos familjen Englund/Tirén i Valla på Frösön, 1895-1914. Under ett par år vistades P-B i Dresden i södra Tyskland 1892-93 (94) där han studerade, komponerade och gav pianolektioner för att få inkomster.
Kulturkändis
PB musikkritiker Mötet med Dagens Nyheter
På hösten 1895 flyttade PB till Stockholm. Nu behövde han inkomster. Han gick upp till Dagens Nyheter för att sätta in en annons om att han tog emot pianoelever. Det var vanligt vid denna tid att framför allt flickor i bättre bemedlade familjer skulle lära sig att spela piano. Så det fanns en marknad för pianolärare. Redaktören på Dagens Nyheter, Victor Sjöberg, tog emot honom och hörde sig för om hans studier och frågade plötsligt om Wilhelm kunde skriva recensioner, och så fick han i uppgift att samma kväll skriva en provrecension av Filharmoniska sällskapets konsert, där Schumanns Faust-musik spelades. Dagen därpå blev han anställd som musikrecensent och stannade på Dagens Nyheter i 30 år och blev Sveriges mest kända musikkritiker.
Man kan säga att över en natt förändrades PBs liv, från en obemärkt pianolärare från landet till tonsättarlöfte med tillgång till hela Stockholms kulturelit. Han blev mycket god vän med Dagens Nyheters chefredaktör, Fredrik Wult von Steijern, ja han blev nästan som en son i hans hem, och det var inte vilket hem som helst, utan det var slottet Kaggeholm, på Helgö i Mälaren, där PB vistades mycket. (Eller i von Steijerns våning vid Kungsträdgården). Här på Kaggeholm ordnades mycket fester och litterära salonger. Här träffade PB middagsgäster som, Heidenstam, Hjalmar Söderberg, Ellen Key, August Strindberg och Oscar Levertin, plus alla skådespelare och operasångare.
Sommarhagen
Man kan säga att hela Sommarhagen är en hyllning till PBs mor, som hade gett honom musiken. Han skrev för över ett hundra år sedan, då han flyttade in på Sommarhagen, att med sitt hem hade han rest ett minnesmärke åt den älskade modern, åt den känsla, som var den djupaste och innerligaste i hans komplicerade natur!
Och det var ju tack vare ett arv som han fick efter henne som han kunde bygga det här huset till sig själv. Men det arv som hon hade gett honom genom musiken var ett mycket större arv. Sommarhagen kom att bli en blandning av olika stilar; norskt, schweiziskt, fornnordiskt och inslag av engelskt villabyggande, kanske i stil med de villor som byggdes av rika engelsmän uppe i fjällvärlden. Byggnaden är inte timrad som man kan tro, utan klädd med liggande panel, på norskt vis, för att skydda huset mot vind och väta. PB valde efter amerikanskt mönster stora liggande perspektivfönster för hela byggnaden, istället för de norska husens små fönsterrutor. Det berättas att de första takstolarna i musikhallen tillverkades i maskinsågat timmer och hissades upp, men PB beordrade att de skulle tas ned igen, eftersom han ville ha handbilade stockar och han deltog själv med yxa i arbetet för de nya. De fem öppna takstolarna vållade fler bekymmer. På Paulssons ritning är de konventionellt utformade: en liggande tvärbjälke som bär upp takåsen via en central stående bjälke. Trots avtal är denna ritning felaktig, sa PB och ritade själv in den önskade modellen, krysställda bjälkar. Bygget pågick under vintern och våren 1914. Under sommaren 1914 hämtades möbler och husgeråd från föräldrahemmet i Stockholm. Den 19 juli 1914 antecknade han i sin fickalmanacka: ”Första natten under eget tak.” Sommarhagen är byggt helt efter PBs personliga önskemål och livsstil och är rikt på finurligt uttänkta detaljer och lösningar. Detta var ett hus som var totalt annorlunda än de hus som fanns på Frösön och väckte naturligtvis frösöbornas nyfikenhet.
Sommarhagen
Erik Axel Karlfeldt blev PBs allra bästa vän. De var nästan jämngamla, de kom till Stockholm från landsorten samtidigt, i mitten av 1890-talet, med snarlika bakgrundsförhållanden. Redan innan han mötte Karlfeldt personligen, hade PB tonsatt fem dikter ur Fridolins visor. Det skulle följas av 30 till. Det enda smolket i glädjebägaren för Karlfeldt var nog att de flesta av hans dikter blev kända p g a att de var så bra tonsatta av PB. Musiken lyfte dikten kan man säga. Från sommaren 1930 var PB bosatt på sitt förutvarande sommarresidens på Frösön, Sommarhagen, fram till sin död den 3 december 1942. Peterson-Berger var mer än endast musiker, kompositör. Han var en svensk kulturpersonlighet med musiken som sitt främsta uttrycksmedel. Ty, hur genial han var som skriftställare, kritiker, musikupplysare, så var denna sida av hans gärning egentligen att betrakta som en lysande kommentar till den väsentligaste sidan - den skapande konstnärens, tondiktarens verk.
”Hit har jag längtat” – Sommarhagen
Wilhelm Peterson-Berger ritade själv sitt hus inspirerad av tidens engelska villor och sekelskiftets schweizerstil och nationalromantiska strömningar.
Sommarhagen ligger vackert i kanten av ett skogsbevuxet område om med en blomsterbeströdd sluttning framför. Det finns ingen anlagd trädgård och inget staket. Allt skulle smälta in i naturen. P-B var mycket beroende av friden och avskildheten och han köpte mycket mark runt omkring för att slippa främmande villor inpå knutarna.
Vid utformningen av huset är det flera faktorer, som har haft betydelse: P-Bs intresse för norsk kultur, hans känsla för fornnordisk kultur.
Sommarhagen, är ett trähus, men är inte timrat. Huset är klätt med liggande panel, vilket är ett norskt sätt att behandla fasaden till skydd mot vind och regn. Denna typ av panel var på den här tiden ovanligt i Sverige. Huset är brunt och hade förr torvtak för att smälta in i naturen så mycket som möjligt, vilket var viktigt för P-B, t o m flaggstången fick bli omålad för att inte bli för iögonenfallande. Huset har, liksom de norska förebilderna, svalgångar och en veranda. Taket över dessa bärs upp av stadiga, spiralformade pelare. Från svalgångarna leder utvändiga trappor direkt ner på marken. På så sätt kunde gäster ta sig ut från gästrummen utan att störa P-B när han arbetade i musikhallen, och från svalgången utanför sitt sovrum kunde P-B osedd smita ut, när han genom sin lilla tittglugg i svalgången hade sett, att det kom ovälkomna gäster.
P-B använde sig inte av smårutiga spröjsade fönster, istället har Sommarhagen fått stora perspektivfönster, efter amerikanskt mönster, som släpper in den vackra utsikten.
Huset har konsekvent genomfört system av liggande fönster. P-B ansåg, att en "liggande rektangel är lugnare än en stående. Runt fönstren sitter kraftiga, rödmålade träinramningar, som ger djup relief åt fönstren. Dessa inramningar är dessutom svängda och formar sig som en gardin runt fönstren.
En bred stentrappa leder upp till verandan. Här intog ofta P-B sina måltider, samtidigt som han kunde njuta av utsikten. När det var vackert väder, satt han helst ute i gräset utan bord och stolar.
Från verandan kommer man till vänster in i husets kärna, musikhallen, husets dominerande rum. Här får man intrycket av att vara i en "kyrka". Det som främst orsakar den mäktiga stämningen i denna ryggåshall, är de kraftiga takstolarna av korsande bjälkar i blå färg, mellanrummen fyllda av genombrutna träornament i de ljusare blå och röda färgerna i starkt stilisering föreställande en sol, som går upp ur moln. Kanske har P-B här inspirerats av gamla vikingasalar.
Väggarna i musiksalen är klädda med manshög panel, som avslutas med en liten hylla avsedd för prydnadsföremål. Den är målad i en "mattblå och ljusviolett ton med blekt benvit grund". Enligt målaren Paul Jonze skall färgerna återspegla fjällens färg i dis.
Överst på kortväggen sitter ett egendomligt litet fönster, kärlekens öga. I detta har P-B låtit sätta in ett rött glas. Vid en viss tid skulle den låga kvällssolen lysa in, reflekteras mot ena långväggens fönster och slutligen kasta sitt sken in i brasan. Man skulle på detta vis få en illusion av eld.
Under det lilla röda fönstret har P-B låtit måla en hyllning till sin mor:
"När Sofia Wilhelmina Peterson, född Berger, var död, den 13 juli 1913, lät hennes förstfödde, tacksam för möderne som för fäderne, bygga sig detta hus, sig till ett hem, hennes minen till ära."
Musikhallens norra vägg upptas av ett långt, liggande fönster. P-B ansåg att denna form på fönster ingav en känsla av lugn.
Utmed musikhallens innersta kortvägg sitter sovrumsläktaren. Denna läktare har, liksom trappan som leder dit, ett bastant räcke med mönster som påminnande om schweizerhusens utsirningar.
Under läktaren finns ett skåpparti, som avskärmar köksdörr och toalettdörr från den på engelskt vis inredda spiselvrån. Kring öppna spisen har ordnats ett litet krypin med dekorationer i mattröd och gul färg, och ett mönster av stiliserade flammor erinrar om målningar i gamla jämtländska bondehem.
Förutom musiksalen finns ett par andra rum på bottenvåningen: PB:s arbetsrum och ett rum som på sin tid fungerade som matsal och numera är bibliotek med minnessaker från kompositören.
På bottenvåningen finns också ett stort kök med serveringsrum och ett rum för betjänten Carl Johan Wenngren. Köket domineras av en stor AGA-spis. P-B var mycket stolt över denna spis som sattes in 1930 då han flyttade in i Sommarhagen för permanent boende. Det sägs att Selma Lagerlöf var den första kändisen som skaffade en sådan spis och P-B var den andre.
Den fornnordiska känslan i vissa av Jonzes målningar var en del av den nationalromantiska stil som genomsyrar hela Sommarhagen. Drömmen om fornstora dagar och en unik nordisk kultur hade varit framträdande under 1800-talet och passade bra ihop med Peterson-Bergers kärlek till den jämtländska naturupplevelsen.
På övervåningen ligger ett par sovrum. Det ena P-B:s eget med en balkong utanför. Från balkongen , där han ofta satt, hade P-B en svindlande utsikt över Storsjölandskapet och fjällen. I alla rum står vackra kakelugnar vilket var typiskt för tiden runt 1900. I några av rummen har konstnären Jonze valt en lätt och mer jugendmjuk pensel, där söta små blommor löper i en bård över väggen. Varje rum har sin blomma, och i de ljusa sovrummen återkommer dekorationerna både på väggarna och på de nätta skåpsdörrarna över sängarna. Som betraktare associerar man helt osökt till Sundborn. Det var inte bara Carl Larsson som skapade fantastiska väggdekorationer i början av 1900-talet.
P-B var mycket förutseende när han byggde. Han ordnade plats i källaren för centralvärme, något som var vanligt i stan mer mera sällsynt på landet. Han förberedde också för rinnande vatten och badrum, vilket installerades så småningom.
Under åren 1914 till 1930 användes Sommarhagen som sommarbostad. Från 1930 till 1942 var Sommarhagen P-B:s permanenta bostad.
En naturtennisbana finns runt knuten, i närhet till betjänten Wenngrens stuga och katten Kurres sista viloplats.
Gå på orkidéspaning bland fridlysta Frösöblomster på Sommarhagens slåtterängar.
En kort promenad genom kulturlandskapet hittar du hans spektakulära naturscen Arnljotlägden.
Vid Frösö Kyrka, i närhet till Sommarhagen, kan du besöka Peterson-Bergers grav.
Peterson-Berger stiftelsen
Sommarhagen ägs och förvaltas av Wilhelm Peterson-Berger Stiftelsen sedan 1942.
Stiftelsen är beroende av gåvor och ideella insatser för sin verksamhet.
Är du intresserad av att hjälpa till? Kontakta ordförande Lars-Erik Olofsson.
e-postadress: sommarhagen@bredband.net
Vi tar tacksamt emot gåvor för verksamheten!
Plusgiro: 158 58 15-2
